Världen gör sig påmind och knackar på min glasbubbla. Den e hård och orättvis, och skrämmer mig stundom.
Jag kände inte Elisabeth men har träffat henne, mitt starkaste minne är från att hon var ledare på ett träningscenter jag tränade på för många år sen.
Hon syntes och hördes, var ett energiknippe. Hon var en lång, snygg blondin som spred glädje runt sig.
Jag har inte följt hennes blogg, aldrig varit inne faktiskt för än idag då jag såg på F.b.. Jag visste att hon var sjuk i cancer och att hon har kämpat länge.
Det är tynger över mitt hjärta och bröst, får lite svårt att andas och det gör ont i själen att tänka på.
Jag tänker på hennes barn och man.
Men det var väldigt fina ord på hennes blogg här kan ni läsa
-Jag vill tro att du fortsätter sprida glädje på din väg och att allas vägar möts igen fast i en ny skepnad <3
Idag stannar vi nog hemma! Det kan va dags att städa upp lite innan en ny vecka.
Vi gick ut lite mellan skurarna och Lilleman har nu fått lite lunch och i bästa fall sover han en stund så att jag hinner med att fixa lite.
Ta hand om er där ute!
/Ida-Maria
Bästa Ida-Maria, du skriver så fint! Kram
SvaraRaderaSå fint! Gick in och läste... Sorgligt, men vackert...
SvaraRaderaInser att jag har det väldigt bra, trots att jag för tillfället är "fast" på barnsjukhuset, med dotter som "insjuknat" i Diabetes. ;)
Så fin blogg du har! Du skriver på ett sätt som jag gillar :) Jag kommer tillbaka :)
/Maria
Tack Frida <3 Kram
SvaraRaderaÅh tack Maria! va kul att du hittade hit;D
Krya på sig till dottern.
Du är alltid välkommen tillbaka om andan faller på;)